Detta är en fråga som är väldigt svår att svara på och till viss del är svaret "jag vet inte". 

​

Det är lite dumt för det är också en otroligt laddad fråga, en fråga som dyker upp i våra svåraste stunder när vi behöver Gud som allra mest. 

Vi känner alla någon som har upplevt oförklarliga tragedier och kanske har vi själva varit med om något hemskt. Vi förstår hur denna frågan går djupare än dom allra flesta och nästan kräver ett svar...och om den inte får ett svar så skapar det ett sådant sår i oss att vi ofta inte klarar att hålla fast vid en tro på Gud. "Hur kunde han...?" blir för många droppen som får bägaren att rinna över.

Det som gör saken ännu värre är att eftersom tragedier berör oss på ett djupt känslomässigt plan mer än på ett mentalt är det inte säkert att ens ett rationellt svar hjälper, om det finns något sådant. Det väger för lätt.

​

Jag tror det går att säga två saker om varför Gud inte stoppar alla tragedier.

Det ena är "evigheten".

Det andra är "världen är trasig".

När det gäller "evigheten" så verkar det för mig som om allt det vi upplever som tragedier främst är tragedier om detta livet här på jorden var allt som fanns, om det inte fanns hopp för evigheten.

Om vi visste att t.ex. varje barn som dog i cancer kom till Himlen där en evighet av obeskrivlig glädje väntade...skulle det fortfarande vara en tragedi? 

Ja, det skulle vara en tragedi för oss som är kvar men det skulle vara en lite mindre tragedi. Det skulle vara möjligt att leva med det. Det skulle till och med kunna gå att en dag vara tacksam för det...om...

Gud i sin allsmäktiga visdom dessutom visste att barnet som dog i cancer skulle komma till en evighet med evig och obeskrivlig smärta om hon/han fick leva tills hon/han var 90 år...det torde vara en värre tragedi?

​

Vi måste vara försiktiga så vi inte förminskar lidandet och smärtan som finns i alla tragedier. Jesus grät när han såg hur människor led när deras (och hans) vän Lasarus hade dött. Kristendomen är inte att klistra på leenden när sorgen kommer...men den är en ljusstrimma av hopp in i vårt mörker om att Himlen finns och är ett reellt alternativ och en möjlighet för alla. Ett lugnande besked att Gud känner till hur det är och har ljus att ge i vårt mörker.

​

Det andra svaret, att "världen är trasig", är ganska skrämmande egentligen. 

Vi tänker oftast att världen är en underbar plats där fruktansvärda tragedier ibland inträffar och att dom liksom kommer och stör vårt paradis, att dom inte hör hemma här. Att dom är onormala.

När Jesus blev frestad av Djävulen i öknen fick han möjligheten att få alla världens länder om han bara tillbad Djävulen. Han nekade (tack för det) men det säger oss också något om världen vi lever i.

Det är alltså Djävulen som är boss här nere (även om Gud är boss över universum). 

På vår inbjudan (Adam, Eva och ett äpple) har Djävulen således blivit guvernör/landshövding på jorden. 1 Johannes brev vers 5:19 säger det rakt ut: 

Vi vet att vi är av Gud och att hela världen är i den ondes våld. 

​

Det betyder att vi kanske behöver tänka om hur vi ser på vad som är normalt och att förvänta här nere på jorden. Kanske är elände och tragedi normaltillståndet och att allt det goda och fina och vackra och sanna är Guds verk.

Gud har en diger uppgift.

Vi bjöd in både synd, död och Djävulen till jorden och då fick vi kunskap/vetskap/ erfarenhet av både det goda och det onda och nu är både vi och skapelsen minst sagt trasiga. Det är liksom det synd gör.

​

Kan det vara därför människorna hade så svårt att fatta vem Jesus var eller varför han gjorde det han gjorde? Att vi är så färgade/skada av det vi tror är vårt "normaltillstånd" att vi inte ens märker det goda och sanna när det står rätt framför oss?

Det verkar så om vi läser i Johannes tredje kapitlet. Där står det mycket mer än 3:16 eller om mötet med Nikodemus och att bli född på nytt. 

Där står det också: 

19  Och detta är domen: ljuset kom in i världen, men människorna älskade mörkret mer än ljuset eftersom deras gärningar var onda. 

Johannes 3:19

Vi måste erkänna att vi inte alltid har alla svar. Vi förstår inte allt och kommer aldrig att göra. 

Det är inte att kapitulera vårt intellekt eller vår logik men det är att inse våra begränsningar. Det är därför vi måste tala om kristen tro mer som "tillit" än "förhoppning". 

Till slut, Jesus på korset berättar för oss precis det vi behöver höra när tragedin kommer på oväntat och ovälkommet besök:

-  Gud är innerligt bekant med tragedi

-  Gud stoppar inte alla tragedier 

-  Gud kan vända tragedier till glädje

-  Därför att evigheten finns

-  Och han öppnade vägen dit

-  och alla är välkomna dit som vill, tror. följer och älskar Jesus.

​

Och så Jesus...

Om vi läser och mediterar över berättelsen i Bibeln om när Lasarus var sjuk och hur Jesus dröjde med att resa dit och att Lasarus dog och hur Lasarus systrar mötte Jesus, hur Jesus grät därför att han såg hur alla grät som var där och hur han väckte Lasarus till liv igen...så kommer vi närmare hur Gud ser på tragedier.

Du kan läsa om det i Johannes kapitel 11.