Långt svar

Detta är en intressant fråga men också en svår fråga. Stay with me. 

​

Ingen av oss går omkring och tror saker som är fel men samtidigt är det 100% säkert att vi faktiskt tror/vet saker som är objektivt fel just nu.

(Väst)Världen är hyperpolariserad eftersom alla tror att dom har alla rätt även om det en statistisk omöjlighet...och ingen vill erkänna att man hade fel och behövde ändra sig.

När ändrade du dig/åsikt/tro/parti sist?

Vi lever i en tid som kallar "postmodernism". Det betyder att begrepp som "sant" och "falskt" inte längre anses som objektivt sanna (det vill säga att dom existerar oavsett vad vi känner eller tycker om dom). Sanning har blivit "detta är sant för mig", vilket vi ser tydligast i USA där människor har börjat definiera sig själva som något annat än vad dom biologiskt är och att det är något som ska accepteras/hyllas.

Mitt favoritexempel kommer från ett dokument från en rättegång mot Goggle där det framgick att Google hade en anställd som definierade sig själv som en "wingless, yellow dragon". 

Så kan det gå när alla ska definiera sin egen sanning och verklighet.

​

Postmodernismen är en reaktion mot modernismen som väldigt rationellt försökt dela in allt i sant/falskt utan att ta hänsyn till olika faktorer, att liksom behandla verkligheten enbart utifrån logik eller matematisk tankning. Det var inte alltid så smart även om jag är övertygad om att rätt och fel objektivt sett existerar och att vi väldigt ofta kan upptäcka vilken som är vilken.

​

Tillåt mig att ge ett exempel på hur jag tänker kring min egen situation om att fel. Hur upptäcker jag att/när jag har fel?

För det första är jag inte särskilt bra på det. Jag tror oftast att jag har rätt. 

För det andra tror jag att detta beror på att jag upplever/har upplect att jag är väldigt bra på att argumentera, diskutera och debattera. Det är något jag har uppfattat genom årens gång. Jag är inte så bra på känslor men väldigt bra på att resonera, filosofera och argumentera. Jag har en lång och god utbildning och kan logik, filosofi och hur goda (och dåliga) argument fungerar. Jag är därför ganska säker på att jag kan vinna dom flesta argument/debatter. Jag är väldigt säker på att jag har oftast/alltid har rätt på grund av dom bästa argumenten.

För det tredje, och detta är svårare, inser jag också att all denna logik och rationella tanke och förmåga att argumentera tydligt och klart oundvikligen leder till slutsatsen att jag omöjligt kan ha rätt så ofta som jag tror jag har det. 

För det fjärde, här har min fru varit till stor hjälp genom att få mig att inse att "ha rätt" inte är det viktigaste här i livet alla gånger. Det har i sin tur gjort att mitt behov av att alltid ha rätt har luckrats upp. Blivit mjukare men inte mjukt. Inte flummigt. Inte "rätt och fel är vad vi gör dom till". Det vore bara korkat. Men mer öppet för möjligheten att ha fel.

För det femte och sista så har allt detta gjort att jag har försökt att hitta något objektivt utanför mig själv som kan hjälpa mig att bli mer ödmjuk utan att ge avkall på jakten på sanningen. 

​

Jag har insett nödvändigheten av att ha rätt fel, det vill säga att eftersom jag med 100% har fel ibland så gäller det att ha fel där det inte spelar så stor roll...att ha "rätt" fel så det inte blir fel där det gäller.

​

Det (eller den) bästa stället jag har hittat för att ha "rätt fel" är den levande Jesus i mitt liv som förstådd genom den historiska kristna kyrkan.

Jesus är uppenbarligen en objektiv och tillgänglig källa till att ha "rätt fel"...om han har funnits. 

Det är där den historisk kyrkan kommer in. Jag litar helt enkelt och till fullo på att den historiska kyrkan har en tillförlitlig och säker trovärdighet i dess/hennes levande minne och vittnesbörd om denne Jesus.

Så enkelt är det för mig.