Det känns nästan lite farligt att skriva något om George Floyd, rasism och de protester och upplopp som har varit den senaste tiden. Skriver man så blir någon arg och skriver man inte så blir någon annan arg. Det är mycket känslor nu och då blossar det fort upp.

Samtidigt är det ännu värre att inte säga något alls, särskilt när det gäller en så viktig sak som rasism och rättfärdighet. 

​

När jag bodde i Mississippi hörde jag en man på en konferens tala, eller snarare visa oss, om rasism. Han gjorde det genom att bjuda upp en vit man från publiken på scenen. Det mannen inte visste var att experimentet gick ut på att han skulle förnedras och förödmjukas så till den grad att han började gråta. När det inträffade frågade talaren om någon annan i publiken var villig att komma upp på scenen och hjälpa den vita mannen.

Det som var poängen med experimentet var att det alltid  var en afro-amerikansk kvinna  som kom upp på scenen för att trösta mannen. Varenda gång. 

Då kan man undra hur det kunde komma sig och kvinnorna svarade oftast "Jag är van vid det denna vita mannen har genomlidit här på scenen så jag kan riskera lite till för att hjälpa den här mannen. 

​

Det gjorde ett starkt intryck på mig. 
 

Om vi bortser från att kultur och sub-kulturer spelar en viktig roll i hur vi förstår rasism och människors beteende och om vi bortser från att socio-ekonomiska aspekter gör att fler (särskilt män) från minoritetsbakgrund begår fler brott per capita och om vi bortser från att inom den afro-amerikanske delen av samhället är det chockerande höga antal av alla barn som växer upp utan sin pappa...

så kommer vi ändå inte bort ifrån att afro-amerikaner i USA (och minoriteter över hela världen) upplever en vardagsrasism, konfronterande rasism och orättvisa behandlingar gentemot rättsväsendet och från sina medmänniskor. Rasism finns och det är hemskt.

​

Jag tror det är viktigt att man demonstrerar för rättvisa och att man protesterar mot rasism. Jag tror det är bra.

​

Men jag tror inte det räcker.

​

Det krävs något mer för att all denna uppmärksamhet ska leda till varig förändring. Protesterna kommer att upphöra och alla Facebook inlägg kommer att glömmas och vardagen kommer att fortsätta med orättvisor och rasism. George Floyd var inte den första och kommer heller dessvärre inte att vara den sista personen som blir offer för orättvisa och rasism (om vi antar att det var därför han dog). Hur kan vi får varaktig förändring som faktiskt gör rasism mindre vanligt och orättvisor färre? Det är viktigt att förändring faktiskt sker.

 

Jag tror rasism och orättvis behandling är en fråga om vem vi är i vårt inre, i vårt hjärta. Att det handlar om ditt och mitt och hans och hennes hjärta. Utbildning är bra men det räcker inte. Protester och demonstartioner är bra och leder ofta till att skina ljus på ett mörker. Kanske inser någon att det mörker man befann sig i var dumt och att man sökte sig till ljuset? Men det räcker inte.

Uttalanden från kändisar eller företag kan jag inte tänka mig har någon särskild inverkan på personer utan är mer till för dom själva och deras image.

Att visa faktisk, och inte bara upplevd vardagsrasism, och också direkt  konfronterande rasism är bra för det väcker våra känslor och vår empati. Man känner det på kroppen att så skall det inte vara.

 

Det bästa tror jag ändå är att vi vänder oss till Gud som har den enda kraften stark nog att förändra våra hjärtan och faktiskt förändra vem vi är, vad vi tycker och vad vi gör.

​

Jag vet att låter som en klyscha men jag vet inget bättre svar som leder till en faktisk förändring och förändring måste vi ha.