Detta är en känslig fråga för dom allra flesta kyrkor lever idag med just denna fråga, "varför kommer ingen/så få på våra möten?".

 

Jag är inte så arrogant att jag tror att jag vet precis varför det är så men detta är mina tankar och funderingar...och kanske även några svar. Jag tror det handlar om innehåll mer än form men båda har experimenterats med.

​

I hela mitt liv har jag varit medlem av en kristen frikyrka (förutom några rebelliska år runt 20). Jag har varit med på alla möjliga plan och både bakom och framför kulisserna och jag har sett det mesta. 

Församlingar och kyrkor har prövat det mesta du kan tänka dig för att på något sätt vända trenden, trenden som pekar neråt sedan 30-talet. Färre och färre blir frälsta och/eller medlemmar. Man har prövat med:

Närradioprogram

Cafékvällar

Gratis våfflor

Soppkök

Fotbollslag

Powerpoint skärmar

Youtube klipp i predikan

Körer av alla möjliga slag

Konserter

Konferenser och kända talare

Ståupp komiker

Random acts of kindness / dela ut gratis vänlighet

Torgpredikan

Zoom-bönemöten

Bordsspel kvällar

Hemma hos grupper

Dela livet grupper

Korsvandringar

Kaffe och öppen kyrka

Middagar, gratis eller inte

...och mycket mer.

 

Alla dessa events och projekt har i slutändan haft som mål att nå människor med budskapet om Jesus och frälsning och allt, även om en del av dom också handlar om att visa Guds kärlek och omsorg om sina medmänniskor. Det är också viktigt.

​

Samtidigt är resultatet att allt färre möter Jesus och blir ordentligt och personligt frälst i dom allra flesta församlingarna.

Det i sin tur, tror jag, är anledningen till allt annat av nedåtgående trender i kyrkan. Varför skulle någon engagera sig i en församling om man inte hade mött Jesus, blivit frälst och fått ett nytt liv och kall? Det är liksom det som är grejen med en kyrka.

 

Jag har kommit fram till att det finns minst två slutsatser att dra.

Den ena handlar om innehållet, att församlingen/prästen/kyrkan har tappat bort Gud på grund av mer eller mindre omedveten teologisk gymnastik/dribblingar med den tro man en gång hade. 

Det andra handlar om att det är den tiden vi lever i, helt enkelt. (Form tror jag spelar en mindre roll om innehållet upplevs/är äkta).

​

Självklart är det en blandning av bägge.

​

Det finns mycket man kan säga om "hur blev det så här?" när det gäller kyrkans och församlingars situation.

Varför är två generationer borta (de kvarvarande medlemmarnas barn och barnbarn)? 

Varför försökte en hel generation präster/teologer göra om evangeliet om Jesus till något lättsmält och populärt (med motsatt effekt)?

Varför fortsatte/fortsätter så många teologer och präster med denna "liberala" rekonstruktion när resultaten uteblev och färre och färre blev personligt frälsta? 

Varför gjorde man aktivt motstånd till den "Heliga Ande" väckelse som kom på 70- och 80-talet?

​

Saken är den. 

​

Jag är övertygad om att när kyrkans och/eller församlingens och/eller prästens och/eller kristnas tro i grunden förändras både till innehåll och mening/förståelse så får det resultat.

Om man slutar predika om eller tala om eller tro på nödvändigheten av omvändelse från synd eller pånyttfödelse eller Domedagen eller Guds helighet eller xyz så får det konsekvenser för livet och det kristna livet i synnerhet. Om man bara talar om kärlek utan korset eller nåd utan synd så blir det ingenting. Det är ju en levande och märkbart övernaturlig kraft och gudomligt liv i Jesus genom tro och efterföljelse som har gett oss den kyrka världen har, från 12 klantar till över 2 miljarder. Utan detta "gudomliga" stelnar och slocknar tron och där står man med en tom lista över gudstjänst- värdar som ingen vill bli. 

 

Samtidigt handlar det också om att våra Skandinaviska samhällen har valt andra vägar att gå, av olika anledningar. Efter 1000 år av kristendom, på gott och ont, vill man helt enkelt pröva något annat, tror jag. Det enda "annat" som finns att pröva är ju människan själv och hennes olika intressen. Fri(a) sex/könsroller, hyper individualism och klimatreligionen är populära just nu och jag förstår dom kyrkor och präster som sneglar åt det hållet för att "hänga på" det som fångar människors intressen, även om det är som att jaga vinden. 

​

Det svåraste är att hålla ut i en omodern och frånsprungen tro som överallt och alltid möter motstånd eller marginalisering. 

Kanske beror det på att oss kristna är/var vana vid att vara "det normala" och att det aldrig var tänkt att vara så.

​

Kanske blåser Heliga Anden på nytt igen i vårt land och i vår tid. Det gäller att vara beredd.

 

​

​

​