Fråga 14 - är tvivel farliga?
Kort svar
Nej, tvivel är inte farliga så länge man också vågar tvivla på sina tvivel.
Långt svar
Man skulle kunna tro att tvivel är motsatsen till att tro, och då verkar det ju konstigt att säga att tvivel inte är farliga. Nu är det så att tvivel inte är motsatsen till tro. Likgiltighet är motsatsen till tro.
Att tro är att säga "ja", tvivel är att säga "vet inte säkert ännu" men likgiltighet är att säga "whatever". Det är mycket närmare till tro från "vet inte säkert" än från "whatever".
Personligen anser jag att tvivel ska ses som möjligheter.
Den som tvivlar är nyfiken och fundersam. Den som tvivlar vill veta sanningen men har inte kommit dit ännu.
Den som tvivlar behöver tid till att förstå och inse konsekvenser.
Ibland förvandlas ett tvivel från en spännande möjlighet till en tröttkörd kvicksand. Man sjunker djupare och djupare ner i ett tillstånd som inte handlar om att söka sanningen utan är en bitter mödloshet och ivrig likgiltighet.
Det är inte bra...och jag tror det ofta beror på att den som tvivlar inte har mött någon som kunnat hjälpa dom med sitt sökande, eller kanske upplevt att sökandet efter svar och sanning inte längre är möjligt enligt vår tids "experter", och att allt som återstår är en slags blandning av en glansig och ytlig 24/7 underhållningscirkus och nihilism (att ingenting spelar någon roll oavsett).
Tvivel måste bemötas som en station på resan till sanningen, inte en slutstation för "wallowing in self-pity and despair".
Sanningen är den att vi alla, mer eller mindre, har en liten röst inne i huvudet som dag in och dag ut tjatar om att Gud inte finns eller att Sanning är omöjlig att finna och så vidare.
Alla kristna och icke-kristna kämpar mot denna stadiga och malande röst som trycker ner, förvirrar, kallar tvivel för svaghet och så vidare.
Nu säger jag det.
Det är Djävulens röst och ingenting i hela skapelsen säger att vi måste lyssna på den.
Så du som tvivlar...känn ingen oro så länge du söker sanningen. Ge inte upp. Respektera dina tvivel så du inte slösar bort din tid på att avguda dom utan istället undersöker varför du har dom, vad dom handlar om och hur du skulle kunna komma till insikt.
Jag vågar mig på att säga att alla tvivel har antingen
a) sitt svar i Gud, eller
b) är en missförståelse.
Sök så skall du finna.
Och så Jesus...
Det gäller att förstå detta med tvivel rätt. Jesus var väldigt tydlig med att "välsignade är dom som tror utan att ha sett". Tillit är viktigare än tvivel även om tvivel ledde till Bibelns första och största bekännelse om vem Jesus var (Det var Tomas som uttalade den när han sa "Min Herre och min Gud!". Ingen annan hade sagt det innan han gjorde det.)
Jesus visade också gång på gång sin frustration över lärjungarnas och folkets tvivel eftersom dom borde ha fattat bättre. "Hur länge måste jag stå ut med denna generationen?"
Tro är otvivelaktigt bättre än tvivel, men...
Detta måste vi se i den kontexten som Jesus levde i.
Jesus kom till sitt eget folk, löftesfolket helt från Abrahams tid, som i århundraden hade väntat på Messias. Dom hade liksom fått allt serverat i förväg, på ett silverfat, och ändå fattade dom ingenting. Profeter. Mirakel. Historiska händelser. Ändå var dom som stora frågetecken där dom stod efter ännu ett av Jesus mirakel.
Duh!
Jesus mötte en man en gång som hade en son som var besatt av en demon (några vill idag säga epilepsi, men whatever, sonen blev helad från epilepsi utan mediciner genom ett ord från Jesus i såfall och det är inte så illa). Mannen ber om hjälp och Jesus svarar att allt är möjligt för den som tror. Mannen svarade med det som har blivit en klassiker: "- Jag tror! Hjälp min otro!" Jesus hjälpte honom och pojken blev frisk.
Tvivel är inte farliga om man vågar följa dom dit sanningen pekar och Jesus väntar gärna på oss där vårt tvivel slutar...för det är där livet verkligen börjar.